Dream On i ormens rike: Tillbaka till Christian Falk…
Gratitude is our heartbeat.
Inflation bites, platforms shift, and every post now fights for survival. We’re holding the line with premier tools, licensed software, and striking images—but we can’t do it alone.
Help us stay loud:
One click: Like, repost, or share on X, LinkedIn, or Energy Central—free, private, game-changing.
One gift: PayPal gjmtoroghio@germantoroghio.com | IBAN SE18 3000 0000 0058 0511 2611 | Swish 076 423 90 79 | Stripe (donation link).
Each gesture—tiny or titan—powers the words you read.
Thank you for keeping the flame alive.
Source media.
Av Germán Toro Ghio, inspirerad av Gustaf Tronarps intervju
Karlstad, Sweden | July 13, 2025
________________________________________
I vansinnet som design
Mina sista år hemsöks av syner—egentligen mardrömmar—om en värld som faller samman. En värld där ett fåtal män tjänar miljarder på sekunder, medan pensionärer i de rikaste länderna i norra Europa rotar i sopor efter pantflaskor. Deras magra bidrag försvinner innan månaden ens har börjat.
Vi lever i en epok där egoismen inte längre betraktas som en privat last utan har institutionaliserats—byggts in som bärande princip i vårt ekonomiska och politiska maskineri. Vansinnet är inte slumpmässigt. Det är designat. Och det är lönsamt.
Medan några få festar på kollapsens ruiner paddlar vi andra genom förtvivlan. Vi klamrar oss fast vid livet som akrobater utan skyddsnät, cruzando el Niágara en bicicleta—vi cyklar över Niagarafallen, som Juan Luis Guerra en gång sjöng, i en absurd balansakt på samhällets yttersta rand.
Och där, mitt i dimman, hörs ett annat eko—en röst som förnekar själva kraschen: Folk säger att världen är trasig. Kaos, säger de. Men låt mig berätta något: världen är inte trasig. Den vinner. Jag vinner.
Donald J. Trump, vår samtids groteska parodi, meddelar triumferande att ekonomin går som tåget och börsen står i rekord. Miljardärer tjänar miljarder—för att de förtjänat det! Klagar du? Då gjorde du dåliga affärer. Skyll dig själv. Vi andra borde bygga broar, inte cykla över vattenfall. Vackra broar, säger han, starka broar, ledarskap utan ormar i maskineriet.
I denna omvända verklighet blir framgång detsamma som dominans, och solidaritet reduceras till svaghet. Och ändå—just i denna skrattspegel av cynism—avslöjas kanske den verkliga galenskapen: inte att världen faller isär, utan att så många tror att det är så här seger ser ut.
________________________________________
Christian Falk träffar Ormen
Mitt i denna absurditet klamrar jag mig fast vid ett skratt som skär igenom mörkret—ett minne av Christian.
En lördagmorgon. Christian kom som alltid: svart hatt, runda glasögon, ett stilla bus i blicken.
"Jag måste kopiera några grejer," sa han.
"Självklart," svarade jag och vinkade mot kontoret.
Två minuter senare hördes ett skrik: "Germán! Det är en orm här inne!"
Jag sprang dit, övertygad om att han skämtade. Men där stod han—Christian—balanserande som en förskräckt flamingo på konferensbordet, pekande mot kopiatorn: "Det är en korallorm! Den har byggt bo i pappersmagasinet!"
Och han hade rätt. Inne i maskinens varma mage låg en verklig, randig, väldigt dåsig liten orm. Jag ringde Luis—vår allt-i-allo i det nicaraguanska projektet—som kom som en lantlig helgonfigur med en käpp, lockade försiktigt ut ormen och återställde lugnet. Först då klev Christian ner från sitt panikläge.
Den där ormen sökte bara värme. Den hade inga ideologier. Inga presskonferenser. Den skrev inga algoritmer, blåste inte upp inflationen, startade inga krig. Den ville bara vila.
Och kanske—Gud hjälpe oss—var den, i dessa oärliga tider, det mest oskyldiga väsendet i rummet.
________________________________________
När svensk musik mötte revolutionen i Nicaragua - Just an Illusion and a frustration…
Som så många andra idealister såg de möjligheten att hjälpa till att skapa en bättre värld. Christian Falk anslöt sig, under paraplyet för det svenska Tältprojektet, till detta solidaritetsprojekt med Nicaragua. Tillsammans med honom kom Björn Afzelius, Mikael Wiehe och hans band Imperiet, samt Gnags från Danmark och Åge Aleksandersen från Norge.
Initiativet drevs på högsta politiska nivå av Pierre Schori, då vice utrikesminister och arkitekten bakom Olof Palmes vision av en bättre värld.
Och kanske—Gud hjälpe oss—var den, i dessa oärliga tider, det mest oskyldiga väsendet i rummet.
________________________________________
Managua 1984 – en stad mellan hopp och förfall
Managua andades fortfarande ekon av den sandinistiska revolutionen som fem år tidigare störtat Somoza-dynastin efter att ha varit skådeplatsen för dess blodigaste strider. Huvudstaden, tillfälligt befriad från det kontrarevolutionära kriget som nu förflyttats till bergen och Atlantkusten, förkroppsligade som ingen annan stad detta historiska ögonblick—svävande mellan revolutionärt hopp och begynnande förslitning.
Privilegierad av sin position mellan två oceaner hade Nicaragua placerat sin huvudstad vid Stilla havet. Managua trotsade alla urbana konventioner: dess centrum, redan oigenkännligt före katastrofen, låg i ruiner sedan jordbävningen den 23 december 1972. Den tragiska natten krävde mer än 10 000 liv—en siffra som bara är en uppskattning, eftersom otaliga kroppar för alltid begravdes under rasmassor.
På höjden som dominerar sjön Xolotlán reste sig Hotel Intercontinental som en ensam överlevare: en vit pyramid från en svunnen modernitet. Granne med Somozas bunker på Loma de Tiscapa hyste denna byggnad märkliga historier—från den excentriske Howard Hughes instängdhet, som flydde i panik efter skalvet för att aldrig återvända, till diktatorns sista intervjuer med utländska korrespondenter.
________________________________________
Stadens förvandling under regntiden
Trots sin råhet förvandlades Managua under regnsäsongen (maj–november). De tropiska skyfall förvandlade staden till en smaragdgrön prärie som, bland ruinerna, destillerade en unik trolldom. Denna frodighet smälte samman med glöden hos tusentals unga sandinister—kvinnor och män, många knappt tonåringar—som översvämmade gatorna med sina uniformer och AK-47:or. Alla delade drömmen om att bygga ett rättvist samhälle, inte bara genom att bryta med fyrtio år av Somoza-diktatur, utan också med ett uråldrigt konservativt korsett. Kvinnorna, tidigare osedda aktörer, framträdde som avgörande gestalter i detta transformativa projekt.
________________________________________
Revolutionens globala magnetism
Den sandinistiska revolutionen utövade en global dragningskraft. På den bipolära spelplanen under kalla kriget såg västerlandet ett farligt expansionistiskt "virus" nära USA, medan Sovjetunionen såg en ingång till Latinamerika. Mellan dessa poler erbjöd den europeiska socialdemokratin—förkroppsligad av den karismatiske Olof Palme—en "tredje väg" . Detta nordiska engagemang, där diplomati och kulturell solidaritet konvergerade, förvandlade Schoris vision till en kör av skandinaviska röster som ekade över revolutionens torg.
Det var i denna laddade atmosfär som svenska artister landade med sina gitarrer och drömmar om att musik kunde bygga broar mellan världar. Tältprojektet blev mer än bara konserter—det blev ett vittnesbörd om en tids hopp och en generations övertygelse att kulturen kunde förändra världen. Och det är många i Nicaragua som kommer ihåg den stora insats som svenskarna gjorde i Nicaraguas kultursektor.
________________________________________
Snart hos Zappa: Krossade speglar och den mänskliga existensen
Han började med Zappa. En annan man som också dog vid 52. Det var ingen slump. Det var en kod. En signal från en kropp på väg bort.
Christian Falks röst, postumt sänd i Sommar i P1, bar spår av allt som aldrig sagts—och ändå blev sagt. I tid. För sista gången. Inte med rop. Inte med smicker. Bara sanning, utandad i takt med en själ som packade sin resväska.
— Jag har bara några saker kvar att fixa. Sen drar jag, sa han.
Diagnosen kom i februari. Bukspottkörtelcancer. Fem månader senare var han borta.
Men döden möttes inte tyst. Trotsigt vibrerade orden, som en ensam basgång under en sprucken melodi. I radioprogrammet återvände han till musiken—den eviga vännen som aldrig svek. Frank Zappa öppnade sändningen. Hans dödsålder blev till ett omen.
— Det verkar som jag snart träffar Zappa, sa han.
Men först måste han berätta. Om mörkret. Och ljuset. Om trappuppgången där han grät som barn. Om mormodern som blev hans livlina. Om modern som ringde från Paris och sa att hon ville dö. Om läraren som hörde något i honom—men som han inte vågade följa. Rädslan att bli en börda vägde tyngre än längtan efter framtiden.
— Jag tackade nej till Adolf Fredriks musikskola. Det hade blivit för mycket för mormor. Det räckte att jag blev förkyld.
________________________________________
De spruckna speglarna
I Julio Cortázars litterära arkitektur reflekterar speglar inte trygga sanningar utan brutna fragment av en verklighet för smärtsam att betrakta hel. När Horacio Oliveira sträcker sina plankor ut i det parisiska tomrummet, när kristallen splittras i tusen skärvor, blottas smärtan bortom intellektuella konstruktioner—naken, utan ironi, utan skydd.
Falk rörde sig genom samma spruckna landskap. Moderniteten har lärt oss att ta skydd i formler, i klichéer som bedövar: "Äntligen fredag"—frasen vi rabblar mekaniskt varje vecka—är, som Christian beskrev den, ett eko från en tom helg, ett hål i tiden där ensamheten väntar, tyst men trogen.
Cortázar visste att människan pendlar mellan två poler: försök att bygga rationella, estetiska, sociala försvar—och ögonblicket då dessa kollapsar inför den existentiella tomheten. Den krossade spegeln i Rayuela är inte bara en metafor. Den är medvetandets bristningspunkt—när vi inser att våra broar till andra är plankor över en avgrund.
Christian Falk var aldrig rädd för att visa det. Han talade om droger. Om pendeltågsresor mot förortens skuggor. Om att vilja dö—men också om att fortfarande vilja leva. Han visste hur det var att sitta i trappuppgången och gråta. Att ropa utan att bli hörd. Att förlora en son. Och—trots allt—fortsätta leta efter tonen, ljuset, förbindelsen.
— Om någon har adressen till det där skyddsnätet, så skicka det gärna till mig, sa han i sitt sommarprogram.
Han visste att ord är speglar. Inte hela, men spruckna. Men i deras sprickor kan något verkligt fortfarande anas.
________________________________________
Avskedet som blev ett löfte
Han avslutade med ett budskap till sina barn:
Till döttrarna Vanessa och Vita: — Älskade döttrar, jag är med er.
Till William, sonen som inte längre var där: — Jag är nära nu. Bara några saker kvar att fixa. Sen kommer jag.
Det var mer än ett avsked—det var ett löfte, viskat genom tidens slöja. En far som talar till sin son bortom dödens gräns, inte för att förklara, inte för att förstå, utan för att älska. Hans ord blev en cortázarsk bön—ett förtvivlat men vackert nej till att släppa taget om mänsklig närhet.
Och i dess svall ekar Carlos Fuentes sorg efter sin son: "La muerte de un joven es la injusticia misma… El amor que nos unió sigue vivo en mi vida." Kärleken lever kvar, sade Fuentes, eftersom den aldrig följer de döda in i tystnaden. Den stannar hos de levande. Falks ord bar samma innebörd—en närvaro genom frånvaron, en ton som dröjer sig kvar.
Han visste att tiden inte helar, men att minnet bär. Han visste att det som finns kvar i en garderob, i en röstinspelning, i en gammal låt inte är dött. Det är beviset på ett spår, en gest, en avtryckt existens.
Den sista musiken från en man vars liv klingade som en anslagen pianosträng: bruten, men levande.
________________________________________
Att börja om i sprickorna
Och kanske är det just där vi måste börja om—i sprickorna. I minnena. I de trasiga speglarna där det fortfarande glimmar till av sanning, av skönhet, av kärlek. För i en värld där ord förlorar sin mening, där makt hyllar vansinnet, där broar ersätts med murar, behöver vi fler röster som vågar tala från djupet av mänsklig erfarenhet. Fler som Christian. Fler som vågar vara trasiga och levande på samma gång.
I denna kaotiska värld—hur många Falk behövs för att vända detta contra sentido? Hur många hjärtan måste ropa ut att det finns en annan väg, en annan musik, ett annat sätt att vara människa?
Kanske är svaret inte ett tal. Kanske är svaret: en enda röst som inte tystnar. Ett enda ackord som vägrar klinga ut.
Gracias Christian…
You can't possibly deny me...
Have a wonderful day filled with good health, happiness, and love…
In December 2023, Energy Central recognized outstanding contributors within the Energy & Sustainability Network during the 'Top Voices' event. The recipients of this honor were highlighted in six articles, showcasing the acknowledgment from the community. The platform facilitates professionals in disseminating their work, engaging with peers, and collaborating with industry influencers. Congratulations are extended to the 2023 Top Voices: David Hunt, Germán Toro Ghio, Schalk Cloete, and Dan Yurman for their exemplary demonstration of expertise. - Matt Chester, Energy Central
Gratitude is our heartbeat.
Inflation bites, platforms shift, and every post now fights for survival. We’re holding the line with premier tools, licensed software, and striking images—but we can’t do it alone.
Help us stay loud:
One click: Like, repost, or share on X, LinkedIn, or Energy Central—free, private, game-changing.
One gift: PayPal gjmtoroghio@germantoroghio.com | IBAN SE18 3000 0000 0058 0511 2611 | Swish 076 423 90 79 | Stripe (donation link).
Each gesture—tiny or titan—powers the words you read.
Thank you for keeping the flame alive.
You can't possibly deny me...
Have a wonderful day filled with good health, happiness, and love…